Det skulle bara bli en sommar.. Kap. 7
Nästa morgon hade Minna packat allt hon hade och satt i Sofias bil redan klockan 6 på morgonen. Hon tänkte på den gången när mamma skjutsade henne till båten och när de kramades och hon grät. Minna var förkrossad, men hon hade inte gråtit särkilt mycket när hon fick beskedet, men det kanske kom senare. Tillslut kom Sofia och de började åka mot hamnen. Ingen sa något förrän de kom fram. De sa Hejdå lite snabbt och Sofia gick snabbt igenom vem som skulle hämta Minna från båten och sånt. Minna klev på båten och letade upp sin hytt. Hon la undan sina grejer och la sig på soffan. Hon låg där i flera minuter och plötsligt började hon gråta, och hon grät och grät. Hon skakade samtidigt som tårarna forsade ner. Hon skulle aldrig mer få träffa hennes mamma. Hon tänkte bara sorgliga tankar, hon hade ingen lust alls att åka till Jorvik. Det enda hon ville var att få sin mamma tillbaka. Minna låg på soffan och skakade hela resan. Tillslut lyckades hon ställa sig upp och torka tårarna, just då ropades det ut i högtalarna att de skulle vara framme om 10 min. Minna tog sina saker och började gå mot utgången av båten. Där stod hon och väntade tills de äntligen kunde kliva av. Hon hörde en kvinna ropa
- Minna? Har vi någon Minna Silverhill här?
Minna tog sig fram och såg att det var en rödhårig kvinna som stod och ropade.
- Det är jag
Sa Minna och kvinnan gick fram.
- Hej! Det är jag som är Elizabeth, du kommer att få bo hos mig tills du fyller 18, om du inte vill bo hos mig längre förstås
Sa kvinnan och log. Minna presenterade sig och de satte sig i en liten bil som Elizabeth körde. Under bilfärden pratade de om allt möjligt, Elizabeth nämnde bara mamma en gång, vilket var skönt, hon förstod nog att det var jobbigt att prata om. Men förutom det pratade de om allt från topp till tå hela bilfärden. Efter en timme kom de fram till en liten by med några gulliga hus och ett stall.
- Välkommen till Valedale!
Sa Elizabeth och stägde av bilen. Minna kollade sig omkring, byn var verkligen mysig. Hon såg en tjej som red ut ur stallet på en tinker barbacka och så var det två shettisar som lekte med varandra i en hage. Husen var små och mysiga med halmtak och de var byggda av sten. Elizabeth visade henne till ett hus uppe på en liten kulle.
- Här kommer du att få spendera ditt liv de närmaste åren!
Sa hon och Minna hade inte något emot det, byn var så mysig som man kunde tänka sig.