Minna Silverhill

 

Minna la omsorgsfullt ner sina ridbyxor i resväskan varpå hon stängde den och ropade

- Mamma, jag är klar!

- Ok, jag ska bara dricka upp mitt kaffe så sticker vi till färjan sen!

Hon hade väntat sen hon var tio på att få åka till Jorvik och spendera sommaren där och äntligen, sju år senare var tiden inne. Hon älskade hästar och hade gjort det sen hon var fyra år men hennes föräldrar hade inte råd med någon häst, Minna hade allt, tiden, lusten, kunskapen men inte pengarna för en häst. 

- Kommer du?

- Japp!

Minna gick ut ur rummet, in i hallen och drog på sig en fleece och sina ridskor. 

- Glöm inte ridstövlarna nu!

- Jaja, jag har koll!

Minna satte sig i bilen, resan till båten som egentligen bara tog tio minuter tog år nu, kunde inte mamma köra liite fortare? 

 

Tillslut så kom de äntligen fram och Minna var helt luddig i hjärnan när de gick runt på stationen och väntade på att få gå på färjan. Hon skulle få åka till Jorvik, en hel sommar.. Underbara Jorvik med alla dess hästar och den mystiska historian bakom den fantastiska ön. Om hon skulle vara ärlig så hade hon läst fler böcker om Jorvik än alla hennes skolböcker det senaste året, hon kunde precis allt om ön. 

 

Efter en timmes väntan fick man äntligen gå på färjan, då började Minna äntligen kvickna till i hjärnan. Även fast hon skulle få åka till hennes drömställe så var det lite tungt att lämna mamma, hon skulle klara sig själv en hel sommar.

- Åh gumman, du får ha det så roligt!

- Det ska jag

- Och se till att skaffa vänner, jag vill inte att du ska vara ensam!

- Jadå

- Men då ses vi väl om tre månader..

- aa..

Minna såg i hennes mammas ögon som hade blivit blanka.

- Mamma, jag kommer tillbaka efter sommaren, det är ok!

- Ja.. jag vet men jag kommer sakna dig så mycket!

De kramades länge. 

- Färjan går snart, så gå på du

sa hon tillslut och log. De kramades en gång till och sen gick Minna på färjan och letade upp sin hytt. Det var inte en stor färja, det var inte så många som hade turen att få resa till Jorvik, inte för att ön inte tog emot alla, utan för att de flesta fick inte för sina föräldrar. De gillade väl inte tanken att barnet skulle rida runt på en farlig häst hela sommaren helt själv. Men Minnas mamma förstod hur viktigt det var för henne, hon hade gått runt och tjatat i sju år. 

 

Väl i hytten när Minna lagt undan sin resväska la hon sig på soffan och började fantisera om hur fantastiskt det skulle bli. Hon skulle alltid minnas den här sommaren, hennes första sommar på Jorvik.. Vips, så hade två timmar gått och en kvinna ropade ut i högtalaren

- Båten går iland på Jorvik om tio minuter, gör er redo för att gå av

Minna slängde sig upp, drog på sig ridskorna och tog allt. Innan hon gick från hytten så kollade hon noggrannt igenom den så hon inte glömt något. Sen gick hon till portarna som alldeles strax skulle öppnas och hon skulle starta sin fantastiska sommar..