Minna Silverhill

---

Minna fick sova på sjukhuset med sin mamma den natten. Hon hade gråtit sig till sömns och vaknade med en hemsk känsla i kroppen. Mamma sov fortfarande. Minna kollade på sin mobil där det stod att klockan var sju på morgonen. Hon bestämde sig för att ligga kvar tills mamma vaknade. 

 

Efter någon timme så vaknade hon äntligen och kort efter det kom en läkare in. Han kollade mammas puls och blodtryck

- Det ser inte jätteljust ut

sa han och såg bekymrad ut. Minna kände hur det stack till i magen.

- Vi kommer med frukost till er båda så får vi se hur du mår sen

Och så gick han för att hämta frukost. Mamma var för svag för att gå så hon fick åka runt i rullstol överallt. 

- Mamma?

- aa?

- Vad händer om du dör?

Minnas ögon tårades bara av tanken.

- Jag skulle låta dig åka till Jorvik och låta dig stanna där hur länge du vill.

Sa hon lungt, hon verkade inte alls rädd. 

 

Just då kom läkaren in med frukosten och de satte sig vid det lilla bordet de hade i rummet. Det var ingen lyxfrukost direkt men Minna åt knappt ändå så det spelade ingen roll. Plötsligt kollade mamma rakt in i Minnas ögon.

- Minna, om jag dör, då får du inte bli deprimerad och ta livet av dig, åk till Jorvik och var med Bravebeam så mycket du vill, var med hästarna!

Minna nickade och kände hur tårarna trängde fram igen. 

 

Och sen hände det. Mamma började hosta ut blod och fick svårt att andas. Minna reagerade snabbt och ropade på en läkare. Först kom en in och sen två till. De tog mamma och la henne i sängen och körde ut henne från rummet. 

- Stanna här

sa en av läkarna innan de gick. Först så var Minna blixtstill i flera sekunder av chocken och sen började hon gråta. Och hon grät och grät, i nästan två timmar grät hon konstant tills hon lyckats intala sig själv att mamma skulle bli bra. Efter nästan fyra timmar i rummet kom en läkare in.

- Din mamma är väldigt sjuk och svag, men du kan hälsa på henne nu.

Sa han och Minna hoppade upp och kände sig svag i benen. De gick i evigheter. Minnas hjärna var tom, hon tittade framåt hela tiden, korridor, sväng, en ny korridor och så sväng igen. Tillslut kom de äntligen fram till rummet och Minna gick in. Där låg hennes mamma och sov. När hon hörde Minna så öppnade hon ögonen och log ett leende som gjorde Minnas hjärta varmt men ändå iskallt. Minna såg lidandet i mammas ögon, men hon såg också glädjen. 

- Mamma?

Viskade hon

- Mm?

- Vem ska ta hand om mig på Jorvik?

- Jag ska, men också Jenna och en kvinna som heter Elizabeth.

Minna var förvånad. Skulle hennes mamma ta hand om henne? Men hur skulle hon kunna göra det om hon var död? Eller skulle Minna få åka till Jorvik även om hennes mamma överlevde? Mamma skrattade svagt åt Minnas frågande blick. 

- Jag kommer inte att förklara något som jag inte något om

sa hon och blundade. Minna blev först rädd men märkte sen att hon fortfarande andades. I flera minuter satt Minna där och tillslut så hade mamma somnat. 

 

De fixade en säng in till det nya rummet och de åt lunch och middag och sen somnade båda två. Nästa morgon blev Minnas allra värsta. Hon vaknade av att mamma satt upp i sängen och hade extremt svårt med att andas. Just då kom läkare in och de bad Minna att gå ut ur rummet. Hon gjorde som de sa och när hon kom ut så brast hon ut i gråt igen. Hon stod där i några minuter tills en sjuksyster kom fram till henne och sa att det skulle bli bra. Sjuksystern tog Minna till ännu ett nytt rum.

- Medan läkarna håller på med din mamma, vilket kommer ta ett tag så tänkte jag att vi skulle spela kort!

Sa hon.

Spela kort? Var det ett skämt? Hennes mamma var döende och här skulle de sitta och spela kort? Minna satte sig ner och de började. Minna var ofokuserad och i en annan värld. Hon hade ingen aning om hur länge de spelade, fem minuter? En timme? Två? Tillslut kom äntligen en läkare in och tog in Minna till ett nytt rum.

 

Där inne fanns en soffa och de satte sig ner.

- Minna, det är såhär, att vi upptäckte att din mamma hade cancer och vi upptäckte det alledeles försent. Vi gjorde allt vi kunde men... hon klarade sig inte

sa han och tittade ner. Det kändes som att någon stuckit tusen knivar i Minnas mage. Det kändes som att hon bara var ett skal, som att hennes själ bara gled iväg. 

- Du kommer att få åka till Jorvik imorgon och där kommer du att få möta upp Elizabeth

Sa läkaren. 

- Så packa dina grejer så kommer vi att fixa så att du kan ta dig till båten..

Läkaren reste sig upp.

- Jag går nu, du kommer att få bo i rummet där du och Sofia spelade kort, Sofia kommer att ta hand om dig tills du åker.

Minna lyssnade inte. Hon stirrade ut i tomma intet. Hon var sorgen själv nu. Hon kände ingen alls längtan efter Jorvik, hon kände ingen alls längtan efter Justine och Beppo. Allt hon vill var att ha sin mamma tillbaka.